” Det hela är ganska enkelt, jag träffade Lyxzén 1991 när jag var 16. Vi startade band (Refused) och sju år senare hade vi en anmärkningsvärd karriär bakom oss.
Jag letade ett tag i de musikaliska domäner vi rört oss i mot slutet med ojämna resultat: plattan hette Text (1999). Den fick blandad kritik. Nån skrev att det inte kunde kallas musik trots att P3 spelade en av låtarna ett par gånger i veckan den sommaren. Sen tog jag itu med personlig historia i form av en temaplatta om min morfar och avvecklingen av brukssamhället. Den fick lysande kritik samt ljummen sådan när den kom (2001).
Jag hade en idé om samarbete och flyttade in i ett kollektiv i Sundbyberg. Vi tryckte tröjor och hade könsrollsgrupper och matlag. Sen åkte vi till Göteborg och då tog det slut. Jag flydde Stockholm, besviken på min generation, förvirrad av kulturen, förbannad och trött, och satte mig ner i en liten by i Lappland i tio månader. Där i tystnaden hittade jag plattan. May Sarton har skrivit ”Solitude exposes the nerve, raises up ghosts, the past never at rest flows through it”.
Exakt så var det. Jag tog spökena och klämde in dem i 3-4 minuters poplåtar. Sen drog jag till Umeå för att spela in skiten. Morsan och farsan tyckte det var så bra att de startade skivbolag för att ge ut det (MOFAB - Morsan Och Farsan AB). Border distribuerar. Planen är att jag ska spela den här plattan ute så mycket jag kan medan jag jobbar på uppföljaren. Jag är fortfarande förbannad och förvirrad.
Det var allt.”
